Selfie vs självbild
Tisdag kväll och jag sitter och förbereder det blogginlägg du läser just nu. Regnet har precis upphört, allt är så där stilla...stilla med en extra tjusning och viskning. Juvelerna sover efter en dag av mys, målande och snuviga näsor. Det blev en innedag idag, inte helt fel det heller när regnet har kommit och gått som det vill.
Växlar några ord med min man om typiska föräldrartankar. Tankar om hur jag som mamma kan visa mina barn en väg jag tror på, påverka dem i en sund riktning.
En oro växer inom mig när jag möter unga, unga människor som ropar efter uppmärksamhet. Och är det bra eller dåligt med dessa "selfies" som är så på tapeten just nu?
För mig är en "selfie" ett rop på uppmärksamhet. Visst kan man ta det på skoj, men det finns också dem som ser det som ett perfekt tillfälle att synas och få uppmärksamhet på, av en kanske osäker bakgrund. En selfie ropar ju efter gensvar som; du är så snygg, vacker och duktig. Detta är inte fel, vi ska verkligen uppmuntra varandra, men när det till slut bara handlar om en själv så kanske det inte blir så sunt. På nåt sätt skapar det väl också en vana att få just denna uppmärksamhet. Och om alla andra gör det så är det ok...eller? En trend men också en verklighet just nu. En ytlig sådan många gånger. Och får man inte den uppmärksamheten senare så kan det skapa problem.
Tror att om man ger sina barn uppmärksamhet hemma så tror jag också att det ger en trygghet hos barnen, en visshet om att de duger, de är vackra och de är bra. De måste inte exponera sig själva och synas i media och på nätet. Även här vill jag flika in de suveräna orden; good enough is all it takes. Nothing less, nothing more. Ord som sätter människor fria, oavsett ålder. Du duger, du är bra!
Jag tänker på fotavtryck. Vilka avtryck sätter vi i våra barns liv? Avtryck som kommer leda dem på vägen in i deras framtid. Antingen samma väg, ett sidospår eller rent av en helt annan riktning.
Nödvändiga fotavtryck!
